Ett onödigt lidande

Efter klimakteriet är det vanligt att kvinnor drabbas av torrhet och smärta på grund av vulvovaginal atrofi. Många lider helt i onödan, eftersom symtomen är lätta att behandla med receptfria preparat.¹ Vårt mål är att öka kunskapen om vaginal torrhet inom vården, så att fler kvinnor kan få hjälp för sina besvär.

‍Under och efter menopaus minskar kroppens östrogenproduktion, vilket gör att slemhinnorna i underlivet blir tunnare, torrare och skörare. Så många som hälften av alla postmenopausala kvinnor har symtom på vulvovaginal atrofi, som förutom torrhet även innefattar sveda vid miktion, klåda, dysuri och dyspareuni. Vaginal torrhet kan också drabba kvinnor efter en graviditet, vid amning eller i samband med hysterektomi, cytostatikabehandling och antiöstrogen behandling för bröstcancer.^{1, 2, 3}

Vulvovaginal atrofi behandlas lokalt med lågpotent östrogen som återställler fuktigheten och elasticiteten i slemhinnorna och administreras i form av krämer, gel, vaginaltabletter, vagitorier eller vaginalringar. Systemisk hormonbehandling som ges för vasomotoriska symtom kan också lindra vulvovaginal atrofi. ­Östrogenbehandling
är dock kontraindicerat för kvinnor som behandlas med aromatashämmare för hormonberoende bröstcancer.^4,1 För patienter som vill undvika hormonbehandling på grund av tidigare cancerdiagnos, amning eller något annat skäl finns hormonfria, receptfria alternativ. Exempelvis kan vagitorier innehållande hyaluronsyra bidra till att återuppbygga atrofiska tillstånd i vaginalslemhinnan och lindra vaginala symtom.³

Trots att obehandlad vulvovaginal atrofi kan orsaka stort obehag och ofta försämras med tiden, är det många kvinnor som tycker att det är genant att diskutera sina besvär.⁴  Du som arbetar inom vården kan spela en avgörande roll genom att aktivt fråga om symtom och erbjuda stöd och behandling.